attvarabob

Hur äter man upp en elefant? En tugga i taget. Första tuggan: 2 jobbveckor som får en att lite tappa tron på mänskligheten. Andra tuggan: Först började robotdamsugaren strula, sen pajade mobilen, nu strular diskmaskinen. Tredje tuggan: Polarn bjuder hem 3 kompisar. De bakar muffins tillsammans. Sedan vill de stanna på middag. När jag inte kan använda diskmaskinen. Fjärde tuggan: Efter att ha trott att skiten var på väg att ta slut fick jag istället mens för tredje gången på 2 månader. Femte tuggan: Yrseln som varit borta ett par veckor är nu tillbaka. Sjätte tuggan: Arvsmassorna ska ha pappahelg men jag fick just veta att de bara ska vara där fredag kväll till lördag kväll. Jag älskar dem gränslöst men hade verkligen behövt bara en liten paus för att bearbeta de senaste veckorna.  Sjunde tuggan: Jag försöker behandla en riktigt envis liktorn som plågar mig på varenda promenad och löptur. Så nu gör det ännu mer ont. Hur äter man en elefant? En tugga i taget. Men fasiken vad

När man ägnar en betydande del av fritiden till att sortera sopor blir man också väldigt medveten om förpackningar. Man vill undvika dem. Inte fasiken vill jag gå en extra vända till soprummet om jag inte behöver. Till exempel en sådan här sak gör mig måttligt irriterad: Jag behövde en ny "jojo" till tjänstekortet när min gamla gick sönder, så jag beställde det. Tog två för att ha en i reserv. Dessa små kom i denna stora låda. Som fyller mycket plats i sopkärlet. Och jag måste gå lite oftare till soprummet för varje onödigt stor låda. Jag tänker inte ens börja om hur mycket plast det samlas ihop varje vecka. Det är ju orimligt.

Jag har all anledning till att tycka att jobbet har varit tungt de senaste veckorna. Jag har ifrågasatt om jag kommer orka fortsätta jobba inom mitt område och om det ens gör någon skillnad.  Men. Sedan ser man andra som försöker hantera sitt uppdrag med kanske lite mindre självkritik och reflektion. Vänner och kollegor stöttar upp och försöker visa hur viktigt det vi gör är. Jag tror att jag behöver mer av sånt och att Anna Kinberg Batra behöver mindre av sånt. Ibland är det liksom bara dags att inse att man inte skött sitt uppdrag så väl, kanske blivit lite bortkopplad, tappat förankring med omvärlden, tolkat sin verklighet lite fritt. Det kan vara dags att gå vidare.  Det är det inte för mig, men kanske för vissa andra.